Förutom de raviner och dalsänkor som har bevarats fram till våra dagar korsades gatorna i det gamla Odesa av diken som under höst och vår fylldes med vatten. Därför fanns det, utöver de kommunala broarna, även privata broar och gångbroar vid nästan varje gatukorsning.
Varje ansedd företagare ansåg det nödvändigt att anlägga en liten bro över diket mitt emot ingången till sin verksamhet, eftersom de mest välbärgade kunderna anlände dit med häst och vagn. Husägare byggde liknande broar framför sina huvudentréer, ibland tillsammans med ett skärmtak som sträckte sig från dörren ända fram till gatans stenläggning.
Den första större bron i Odesa var troligen träbron över Karantänravinen. Den nämns kortfattat i samlingsverket Odesa. 1794–1894. År 1809 hade stadens gator ännu inte fått sina namn, och denna bro var sannolikt den enda. Den andra bron i kronologisk ordning byggdes i korsningen mellan dagens Lanzjeronivska-gatan och Havanna-gatan. Den tredje var stenbron på Derybasivska-gatan, mitt emot dagens Bokhuset. Av de broar som korsade Karantänravinen finns tre och en halv kvar: Stroganovbron på Grekiska-gatan, Kotsebubron på Nina Strokata-gatan (fram till 2024 Bunina-gatan, tidigare Policeska-gatan), Novikovbron på Svjatoslav Karavanskyj-gatan (fram till 2024 Zjukovskoho-gatan) samt halvbryggan Sicard på Jevrejska-gatan.
I Odesa fanns dessutom minst elva kommunala broar, vilkas tidigare existens numera nästan är bortglömd. Samtliga hade ett gemensamt syfte – att leda över diket längs porto-francos andra försvarslinje.
*Varför staden skrivs ”Odesa” med ett ”s”
Vi skriver stadens namn som Odesa med ett ”s” för att följa den ukrainska stavningen och respektera den ursprungliga benämningen. Traditionella internationella stavningar med dubbel-s kan förekomma, men den korrekta ukrainska formen använder ett enda ”s”.
Stroganovbron
Stroganovbron är den bro som ligger närmast hamnen och sträcker sig över Karantänravinen längs Grekiska-gatan (ovanför Polska nedfarten och Devolanivskyj-nedfarten). Den har fått sitt namn efter den ryske generalguvernören och Odesas första hedersmedborgare, greve A. G. Stroganov (just den Stroganov vars kock skapade rätten Biff Stroganoff).
Det område där Odesa växte fram genomkorsas av flera stora raviner: Vattenravinen (där Balkivska-gatan ligger), Militärravinen (som löper ned från Derybasivska-gatan längs Havanna-gatan och Vojennyj-nedfarten) samt den stora Karantänravinen som leder ned mot hamnen. Därför fanns det många broar i staden. Under de första åren fanns det till och med en liten bro på Derybasivska-gatan, men den fylldes senare igen. Den största bron i Odesa före revolutionen var dock Stroganovbron.
Bron byggdes under en ovanligt lång tid – tio år, från 1853 till 1863 – ett verkligt långbygge. Byggnadsarbetet leddes av entreprenören Butyrskyj under överinseende av arkitekten Honsiorovskyj. Konstruktionen består i själva verket av två broar som förenas av en jordvall. Den välvda stenbron, uppförd av huggna stenblock, blev 120 meter lång.
Stroganovbron förlorade först relativt nyligen sin ställning som stadens högsta bro, när den ännu högre Svärmorsbron byggdes. Samtidigt övertog den senare även dess dystra rykte som ”självmordsbron”. Under en period blev antalet självmord så stort att man tvingades sätta upp ett högt skyddsräcke.
Det ökända området under bron kallades ”Kanaven”. Här bodde, förutom hamnarbetare, även tjuvar, kortfifflare och allehanda skojare. Senare användes de färgstarka miljöerna i Kanaven många gånger som inspelningsplats när filmskapare ville skildra stadens fattigkvarter, bland annat i filmerna Ett ensamt segel vitnar, Mexikanen, Svarta havets vågor och För sovjetmakten.
Spårvagnen började trafikera bron år 1911. Man anser att flera årtiondens belastning och grundvattnets påverkan försvagade bron, som var byggd av den relativt ömtåliga snäckkalkstenen. I början av 1980-talet byggdes den därför nästan helt om, och snäckkalkstenen ersattes med armerad betong. Specialister menade dock att bron hade kunnat bevaras med rätt restaureringsmetoder. I dag återstår av den gamla Stroganovbron endast det gjutna räcket och en del av ett spann på ena sidan av Devolanivskyj-nedfarten.
Kotsebubron
Bron uppfördes av arkitekten Landesman under åren 1889–1892. Metallstommen tillverkades i Paris och monterades därefter i Odesa. Genom att förbinda Policeska-gatan (nu Nina Strokata-gatan, tidigare Bunina-gatan, Rosa Luxemburg-gatan och under den rumänska ockupationen 16 Oktober-gatan, ännu tidigare Kondratenko-gatan) ligger den, liksom Stroganovbron och Novikovbron, ovanför Karantänravinen. Bron har fått sitt namn efter generalguvernören Pavlo Jevhenovytj Kotsebu, som innehade ämbetet mellan 1862 och 1874. Han gjorde mycket för Odesa, men det märkliga är att det just var han som under sin ämbetstid avslog projektet att bygga en bro på Policeska-gatan.
Novikovbron
År 1822 lades den första stenbron högtidligen i närvaro av generalguvernören Aleksandr Langeron och Odesas stadsguvernör, geheimerådet Mykola Trehubov. Bron skulle förbinda de två delarna av Posjtova-gatan (nu Svjatoslav Karavanskyj-gatan, fram till 2024 Zjukovskoho-gatan) över Karantänravinen (Levasjevskyj-nedfarten, Vakulentjuk-nedfarten och numera Devolanivskyj-nedfarten), som leder ned mot hamnen. Byggandet pågick i två år och bron invigdes 1824, redan under ”Vorontsovs epok”. Projektets upphovsman var den välkände Odesaforskaren och ingenjören Juste Haüy, medan byggnadsarbetet leddes av den lika berömde arkitekten och byggmästaren Aleksandr Digby.
Bron fick sitt namn efter den välkände Odesaentreprenören Illja Novikov, som inte bara aktivt tog initiativ till bygget utan även var entreprenör för projektet. Novikov hade naturligtvis också egna intressen: i närheten, på Kanatna-gatan, låg hans repslageri, som genom bron över ravinen fick den kortaste och mest bekväma vägen till stadens centrum.
Efter nästan två århundraden av intensiv användning hade Novikovbron blivit kraftigt åldrad. Den restaurerades därför år 2009.
Sabanejevbron
Sabanejevbron leder från det ståtliga Europeiska torget (fram till 2024 Katerynynska-torget) till den lugna och trivsamma Hohol-gatan (tidigare Nadezjdynska-gatan). Den är en av de äldsta broarna av sitt slag i Odesa och överträffas i ålder endast av Novikovbron, som uppfördes redan under greve Langerons tid. Dessutom har den trespanniga stenbron Sabanejevbron länge varit en favorit bland filmskapare. Brovalven och Vojennyj-nedfarten, som bron sträcker sig över, har varit inspelningsplats för otaliga filmer – från den gamla Benja Krik på 1920-talet till Den gyllene kalven (scenen med gasmaskerna).
Endast den gamla stenbyggda Stroganovbron (på Grekiska-gatan) kunde mäta sig med Sabanejevbron i elegans och till viss del till och med överträffa den. Tyvärr har den gått förlorad och ersatts efter ombyggnad av en anonym bro i armerad betong.
Vem var då Sabanejev, och varför ska han inte förväxlas med Sabanskyj, som gett namn åt en av Odesas gränder? Ivan Sabanejev var general, veteran från flera fältslag, en bildad man och en sällskaplig aristokrat. Från 1816 bodde han i Odesa i sitt hus på Nadezjdynska-gatan (nu Hohol-gatan), nummer 10. Fyra svåra sår från slagfälten gjorde sig ständigt påminda, och i södern återhämtade han sig och vilade från militärtjänsten. Han ägde ett omfattande bibliotek och skänkte en stor del av samlingen till det offentliga biblioteket. Som erkännande för generalens insatser för staden och imperiet fick bron över Militärravinen hans namn. Beslutet tillkännagavs av generalguvernören Vorontsov, som själv hade en militär bakgrund och även var en välkänd mecenat.
Bron byggdes efter Sabanejevs död, mellan 1831 och 1836, efter ritningar av ingenjören Samuel Upton. Den förengelskade engelsmannen kom i Ryssland att kallas Samuil. Det är känt att Vorontsov, som tillbringade sin barndom och fick sin uppfostran i England, föredrog allt brittiskt – även inom arkitekturen. I brons utformning kan man ana likheter med den gamla Westminster Bridge i London. För övrigt var Upton även en av ledarna för byggandet av Potemkintrappan.
Byggandet av bron mötte många tekniska svårigheter och fortskred komplicerat. Sprickbildningar rapporterades, och år 1866 blev en omfattande ombyggnad nödvändig. Under sovjettiden bytte bron namn två gånger – först till Karl Marx-bron och sedan helt enkelt Norra bron – men inget av namnen slog igenom.
Svärmorsbron
Denna gångbro, Odesas högsta, sträcker sig över Vojennyj-nedfarten. Namnet ”Svärmorsbron” kommer från en stadslegend som berättas längre fram. Bron förbinder två praktfulla palats – det strama och eleganta Vorontsovpalatset på Prymorskyj-boulevarden och det praktfulla nygotiska Brzozowskipalatset på Hohol-gatan. Från bron har man en magnifik utsikt över havet, hamnen och staden.
Till skillnad från den närbelägna Sabanejevbron är Svärmorsbron en metallkonstruktion från 1900-talet. Den byggdes 1968 efter ritningar av arkitekten Volodymyrska och ingenjören Kirijenko. Ursprungligen var det tänkt att den skulle heta Kaptensbron eller Komsomolbron (så hette tidigare boulevarden som börjar vid Shahpalatset). Men till slut blev den ”Svärmorsbron”. Enligt en version därför att den är ”lika lång som en svärmors tunga”. En annan, betydligt mer populär, berättelse säger att regionkommitténs ledare Mychajlo Synytsja lät bygga bron eftersom hans älskade svärmor bodde på andra sidan ravinen. Eftersom omvägen var lång behövdes en genväg. Synytsjas släktingar hävdar dock att detta bara är en skröna och att det hade varit närmare att ta sig till svärmodern genom Stadsparken. Hur det än ligger till lever legenden om svärmors älskade pannkakor vidare.
Om man står en stund på bron märker man att den vibrerar svagt eller, som ingenjörerna säger, ”spelar”. Det beror på konstruktionen: bron är helt uppförd i armerad betong utan mellanstöd och sträcker sig elastiskt mellan de två sluttningarna. Bland studenter vid Odesas högskolor uppstod en gång traditionen att samlas i stora, högljudda grupper på Svärmorsbron och hoppa i takt för att försöka få den att gunga. Även om detta inte innebär någon fara, gäller ändå rådet: försök inte göra det hemma.
Ytterligare en ”tradition”, om man nu kan kalla den så, som ofta förknippas med höga byggnadsverk i städer är ryktet som ”självmordsbro”. Som Odesas högsta bro övertog Svärmorsbron detta rykte från stadens tidigare högsta bro, Stroganovbron. För att sätta stopp för detta försågs bron med ett högt skyddsräcke. Nere under bron skriver någon ibland, i terapeutiskt syfte, texter som: ”Hoppa inte – det är grunt här.” Le, mina damer och herrar – livet är trots allt så vackert.
Och slutligen ännu en tradition kring Svärmorsbron. Ni kommer kanske att skratta, men här firas Svärmors dag varje år i mitten av februari.
Puckelbron
Bron byggdes redan år 1890. Till en början kallades den Baronbron, efter baron Ungern-Sternberg, som ledde byggandet av järnvägen Odesa–Balta. Sitt nuvarande namn fick bron tack vare den karakteristiska formen på dess halvelliptiska bärande metallkonstruktioner.
På körbanan finns räls. Någon spårvagn har dock aldrig trafikerat bron – rälsen lades dit enbart för att ge konstruktionen större stabilitet. Vissa Odesabor hävdar visserligen att de själva en gång åkt spårvagn över bron, men det har inte gått att hitta några belägg för att en sådan linje någonsin funnits. Det berättas också att S. Utotjkin i början av förra seklet körde motorcykel över de bärande valven. Det är lätt att tro på.
Enligt Odesas generalplan för stadens utveckling ska bron rivas. Uppgifter om detta publicerades redan år 2008. Dess funktion skulle övertas av en annan bro – denna gång en järnvägsbro över bilvägen, cirka 350 meter västerut. Trots att den bron sedan länge är färdigbyggd har den fortfarande inte öppnats officiellt för biltrafik under bron, och Puckelbron används fortfarande som tidigare. Man kan bara hoppas att ingen kommer att riva detta viktiga kulturminnesmärke i Odesa.
Sicards halvbro
Sicards bro är en av broarna över Karantänravinen i Odesa, belägen på Jevrejska-gatan. Den är en av Odesas äldsta broar. I slutet av 1800-talet fylldes en del av Karantänravinen igen, vilket gjorde att flera broar förlorade sin funktion. Sicards bro blev då en halvbro – endast en del av den bevarades.
Bron har fått sitt namn efter Charles Sicard, född i Marseille. Han knöt sitt liv till Odesa efter att ha besökt staden på inbjudan av hertig de Richelieu. År 1807 blev han rysk undersåte och gick i statlig tjänst. Under en tid var han även rysk konsul i Livorno. Samtidigt bedrev han omfattande affärsverksamhet i Odesa, där han bland annat ägde Hotel du Nord på Italiiska-gatan. På den del av Jevrejska-gatan som gränsar till bron låg flera byggnader som tillhörde Sicard.
Efter den omfattande ombyggnaden av Karantänravinen i slutet av 1800-talet fylldes ravinen igen fram till Jevrejska-gatan. Därmed börjar ravinen numera just vid Sicards bro på Jevrejska-gatan. I dag återstår endast ett av brons bröstvärn, på sidan mot Karantänravinen, i korsningen mellan Jevrejska-gatan och Devolanivskyj-nedfarten. Under bron finns garage som ligger något upphöjda över ravinens botten.
