Sedan urminnes tider har treudden vördas som ett magiskt tecken, ett slags skyddssymbol. Arkeologer har funnit denna avbildning på många kulturhistoriska lämningar som dateras till de första århundradena av vår tideräkning. Den har varit känd bland folken i Orienten och Medelhavsområdet sedan urminnes tider och har förekommit på ukrainska områden sedan 200-talet. Det finns upp till 30 teorier om treuddens ursprung och betydelse (falk, ankare, symbol för världens treenighet och så vidare).
Under Kievrikets tid var treudden Rurikdynastins ättetecken. Arkeologer finner dess avbildning på mynt, sigill, kärl, tegelstenar och väggmålningar.
Sändebuden från furst Igor av Kyiv (912–945) hade egna sigill med treuddar när de slöt ett avtal med bysantinerna. Furst Volodymyr den helige av Kyiv (980–1015) lät prägla treudden på mynt, där härskarens porträtt avbildades på ena sidan och treudden på den andra. Treudden symboliserade universums uppdelning i det himmelska, det jordiska och det hinsides, föreningen av det gudomliga, det faderliga och det moderliga – de heliga principerna – samt de tre naturliga elementen: luft, vatten och jord.
I december 1917 antog Ukrainska centralrådet treudden som vapen för Ukrainska folkrepubliken (UNR). Detta godkändes i praktiken den 18 januari 1918, och den 1 mars offentliggjordes lagen om statsvapnet. Som en följd av denna lag fastställdes den 22 mars 1918 en beskrivning av statsvapnet med treudden som dess huvudelement. Lagen fastställde ett stort och ett litet statsvapen, som endast skilde sig något åt i kompositionen.
Från och med den 22 januari 1919 ingick treudden, enligt lagen om återföreningen, i statsvapnet för UNR:s västra område. Den förblev huvudelementet i vapnet för hetman Pavlo Skoropadskyjs stat samt för Direktoriet.
För första gången fastställdes treudden konstitutionellt som statsvapen i maj 1920 av Allukrainska nationalrådet, och andra gången av den särskilda ”Regeringskommissionen för utarbetandet av den Ukrainska statens konstitution” den 1 oktober samma år.
Efter självständighetsförklaringen 1991 och det faktiska och juridiska fastställandet av den ukrainska statsbildningen uppstod ett akut behov av egna statliga attribut och symboler. Att behålla de ideologiskt präglade sovjetiska symbolerna undergrävde den självständiga statens auktoritet. Statliga åtgärder – besök, mottagningar och ingående av mellanstatliga avtal – behövde genomföras med en egen flagga, nationalsång, statsvapen, sigill och så vidare. Under en tid fick man acceptera att dessa saknades. Innan de nya statssymbolerna antogs använde myndigheter, institutioner och organisationer de gamla.
Införandet av de nya symbolerna skedde under en hård politisk kamp. Utvecklingen i landet och den snabba utvidgningen av dess internationella förbindelser ledde till att nya symboler infördes redan innan motsvarande beslut hade fattats av Ukrainas parlament. Redan den 4 september 1991 hissades den nationella blågula flaggan över dess byggnad. Samma flagga hissades under Ukrainas parlamentsordförande L. M. Kravtjuk besök i USA och Kanada i september–oktober 1991. Den 28 januari 1992 fastställde Ukrainas parlament Ukrainas statssymboler.