Ukrainas lilla statsvapen (Tryzub)
Ukrainas officiella statssymbol i form av en gyllene treudd på en blå sköld. En av Ukrainas tre statssymboler, jämbördig med flaggan och nationalsången.
Tryzub fastställdes som Ukrainas lilla statsvapen den 19 februari 1992 genom ett beslut av Verchovna Rada, tillsammans med dess grafiska avbildning. År 1996 fastställdes dess status i artikel 20 i Ukrainas konstitution, där det också benämns som ”Tecknet för furstestaten Volodymyr den stores”. Enligt konstitutionen ska Tryzub utgöra huvudelementet i Ukrainas stora statsvapen, som ska antas av Verchovna Rada med konstitutionell majoritet (2/3 av rösterna) och med hänsyn till Zaporizjzjaarméns vapen.
RGB: blå 0,87,184; gul 255,215,0
CMYK: blå 100,71,0,0; gul 2,12,100,0
HEX: blå #0057b8; gul #ffd700
Websafe: blå #0066cc; gul #ffcc00
Historia
Sedan urminnes tider har treudden vördas som ett magiskt tecken, ett slags skyddssymbol. Arkeologer har funnit denna avbildning på många kulturhistoriska lämningar som dateras till de första århundradena av vår tideräkning. Den har varit känd bland folken i Orienten och Medelhavsområdet sedan urminnes tider och har förekommit på ukrainska områden sedan 200-talet. Det finns upp till 30 teorier om treuddens ursprung och betydelse (falk, ankare, symbol för världens treenighet och så vidare).
Under Kievrikets tid var treudden Rurikdynastins ättetecken. Arkeologer finner dess avbildning på mynt, sigill, kärl, tegelstenar och väggmålningar.
Sändebuden från furst Igor av Kyiv (912–945) hade egna sigill med treuddar när de slöt ett avtal med bysantinerna. Furst Volodymyr den helige av Kyiv (980–1015) lät prägla treudden på mynt, där härskarens porträtt avbildades på ena sidan och treudden på den andra. Treudden symboliserade universums uppdelning i det himmelska, det jordiska och det hinsides, föreningen av det gudomliga, det faderliga och det moderliga – de heliga principerna – samt de tre naturliga elementen: luft, vatten och jord.
I december 1917 antog Ukrainska centralrådet treudden som vapen för Ukrainska folkrepubliken (UNR). Detta godkändes i praktiken den 18 januari 1918, och den 1 mars offentliggjordes lagen om statsvapnet. Som en följd av denna lag fastställdes den 22 mars 1918 en beskrivning av statsvapnet med treudden som dess huvudelement. Lagen fastställde ett stort och ett litet statsvapen, som endast skilde sig något åt i kompositionen.
Från och med den 22 januari 1919 ingick treudden, enligt lagen om återföreningen, i statsvapnet för UNR:s västra område. Den förblev huvudelementet i vapnet för hetman Pavlo Skoropadskyjs stat samt för Direktoriet.
För första gången fastställdes treudden konstitutionellt som statsvapen i maj 1920 av Allukrainska nationalrådet, och andra gången av den särskilda ”Regeringskommissionen för utarbetandet av den Ukrainska statens konstitution” den 1 oktober samma år.
Efter självständighetsförklaringen 1991 och det faktiska och juridiska fastställandet av den ukrainska statsbildningen uppstod ett akut behov av egna statliga attribut och symboler. Att behålla de ideologiskt präglade sovjetiska symbolerna undergrävde den självständiga statens auktoritet. Statliga åtgärder – besök, mottagningar och ingående av mellanstatliga avtal – behövde genomföras med en egen flagga, nationalsång, statsvapen, sigill och så vidare. Under en tid fick man acceptera att dessa saknades. Innan de nya statssymbolerna antogs använde myndigheter, institutioner och organisationer de gamla.
Införandet av de nya symbolerna skedde under en hård politisk kamp. Utvecklingen i landet och den snabba utvidgningen av dess internationella förbindelser ledde till att nya symboler infördes redan innan motsvarande beslut hade fattats av Ukrainas parlament. Redan den 4 september 1991 hissades den nationella blågula flaggan över dess byggnad. Samma flagga hissades under Ukrainas parlamentsordförande L. M. Kravtjuk besök i USA och Kanada i september–oktober 1991. Den 28 januari 1992 fastställde Ukrainas parlament Ukrainas statssymboler.
Ukrainas stora statsvapen (ej godkänt)
Ukrainas officiella statssymbol, som föreskrivs i artikel 20 i Ukrainas konstitution.
Sedan Tryzub ursprungligen antogs har det betraktats som Ukrainas lilla statsvapen och som huvudelementet i det stora statsvapnet. Ukrainas konstitution, i artikel 20, slår fast att Tryzub är huvudelementet i Ukrainas stora statsvapen. Frågan om det stora statsvapnet är dock fortfarande inte löst.
Ukrainas parlament stödde vid sitt sammanträde den 24 augusti 2021, på Ukrainas självständighetsdag, lagförslaget om det stora statsvapnet vid första behandlingen. Enligt lagförslaget:
”Ukrainas statsvapen är Ukrainas statssymbol, vars huvudelement är Tecknet för furst Volodymyr den stores stat (Ukrainas lilla statsvapen) i guld, placerat på en blå femsidig sköld med avrundade nedre sidovinklar och en guldkant; ovanför skölden finns en avbildning av storfurstlig krona (krona) tillhörande Jaroslav den vise samt ett purpur- och guldfärgat tält i form av ett växtornament; skölden hålls av: på vänster sida ett lejon (Galizien-Volyniska furstendömets vapen), på höger sida en kosackkrigare med gevär (Zaporizjzjaarméns vapen); under skölden finns ett band med två lika breda horisontella fält i blått och gult, och under bandet två gyllene vetestrån, sammanflätade med en klase av purpurfärgade viburnumbär med stiliserade blad i purpur och guld. Avbildningarna av lejonet och kosackkrigaren är utförda i guld med inslag av purpur”.
S. Jakutovytj, O. Ivakhnenko, V. Mitchenko, M. Dmytrienko och J. Savtjuk – författarna till det vinnande projektet i tävlingen om skisser till Ukrainas stora statsvapen 2007–2009.
Ukrainas statsflagga
Ukrainas statsflagga definieras i Ukrainas gällande konstitution (antagen den 28 juni 1996) som ”en flagga med två lika breda horisontella fält i blått och gult” (artikel 20, avdelning I).
Ukrainas nuvarande statsflagga ska ha ett höjd-till-bredd-förhållande på 2:3 och två lika breda fält. Flottans flaggor har ett liknande storleksförhållande (2:3). När flaggan placeras vertikalt kommer det blå fältet först (till vänster sett från betraktaren), följt av det gula. Den blå färgen (och inte ljusblå) valdes framför allt av praktiska skäl: ljusblå flaggor bleks snabbt i solen.
RGB: blå 0,87,183; gul 255,215,0
CMYK: blå 100,52,0,0; gul 0,2,98,0
HEX: blå #0057b8; gul #ffd700
Websafe: blå #0066cc; gul #ffcc00
Historia
De gulblå färgerna symboliserade Kyivstaten redan före kristnandet av Rus. Efter kristendomens införande helgades dessa färger genom bilden av det livgivande korset. Efter Batu khans tatariska hordernas invasion försvann denna symbolik, men återupplivades senare i kyrkliga utsmyckningar och på de ukrainska städernas vapensköldar. Nästan alla städers vapensköldar i Kyivregionen och i Ukraina i allmänhet inramades i gulblå färger. Från och med 1700-talet tillverkades kosackregementenas och kosackhundradenas fanor inom Zaporizjzjaarmén allt oftare av ett ljusblått tyg, på vilket kors, stjärnor, vapen och helgonfigurer målades med gul färg.
I början av 1900-talet förekom den gulblå flaggan i Galizien, där den antogs av Ukrainska Sichskyttarna. Den gulblå färgkombinationen fanns också på Ukrainska folkrepublikens flagga. Under hetman Skoropadskyj ändrades färgernas ordningsföljd. Den 13 februari 1918 antogs den blågula flaggan för Västukrainska folkrepubliken. I mars 1939 blev den blågula fanan statsflagga för Karpato-Ukraina.
Ukrainska SSR:s första flagga (införd i mars 1918) var röd med de gyllene initialerna ”УРСР” i det övre röda hörnet, omgivet av en guldram. Senare försvann ramen, och förkortningen ändrades periodvis till УССР (1923) och УСРР (1927). År 1937 skapades en ny flagga för republiken, röd med en gyllene bild av korslagd hammare och skära, åtföljd av initialerna ”УРСР”. Den 21 november 1949 antog presidiet för Ukrainska SSR:s högsta sovjet en horisontell placering av fälten: det övre fältet var rött (2/3 av flaggans bredd), och det nedre var azurblått med en bild av en gyllene hammare och skära i den övre delen och ovanför dem en röd femuddig stjärna, omgiven av en guldkant. Ukrainska SSR hade ingen örlogs- eller handelsflagga.
Frågan om nationella symboler (bland annat flaggan) togs upp upprepade gånger av demokratiska krafter i slutet av 1980-talet. Den 12 december 1989 togs frågan upp vid Sovjetunionens andra kongress för folkdeputerade. Den 23 mars 1990 antog den första sessionen i Ternopils stadsfullmäktige för folkdeputerade i den XXI valperioden ett beslut om nationella symboler. En av punkterna innehöll beslutet att hissa den ukrainska nationalflaggan på stadsfullmäktiges byggnad bredvid Ukrainska SSR:s statsflagga. Den 28 april 1990 fattade Lvivs regionala råd för folkdeputerade motsvarande beslut, och den 24 juli 1990 hissades den blågula flaggan på Chresjtjatyk nära Kyiv stadsfullmäktiges byggnad. Enligt den officiella versionen förde en grupp folkdeputerade den 23 augusti 1991 – efter kuppens misslyckande i Moskva – in den blågula ukrainska flaggan i sessionssalen i Ukrainas parlament. Nationalflaggan välsignades av prästen Petro Bojko från Ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan (UAOC). Det är just denna händelse som ligger till grund för Ukrainas president L. Kutjmas dekret ”Om Ukrainas statsflaggas dag”, nr 987/2004. Denna flagga, som en relik, förvaras högtidligen bakom glas på Ukrainas parlaments museum. Dagen därpå förklarade Ukraina sig självständigt. Deltagare i dessa händelser anger dock ett annat datum för när flaggan fördes in i sessionssalen. Detta bekräftas av protokollet från Ukrainas parlaments extra session den 24 augusti 1991.
Efter Ukrainas självständighetsförklaring antog Ukrainas parlament den 28 januari 1992 resolutionen ”Om godkännande av nationalflaggan som Ukrainas statsflagga”.
Ukrainas nationalsång
Sjtje ne vmerla Ukrajiny i slava, i volja,
Sjtje nam, brattja molodiji, usmichnetsja dolja.
Zhynut nasji vorizhenky, jak rosa na sontsi.
Zapanujem i my, brattja, u svojiij storontsi.
Pryspiv:
Dusju j tilo my polozhym za nasju svobodu,
I pokazhem, sjtjo my, brattja, kozatskoho rodu.
Ännu har Ukrainas ära och frihet inte gått under,
Ännu ska ödet le mot oss, unga bröder.
Våra fiender ska förgås som dagg i solen.
Även vi ska härska i vårt eget land, bröder.
Refräng:
Vår själ och kropp ska vi offra för vår frihet,
och vi ska visa att vi, bröder, är av kosackernas ätt.
Skapandet av den ukrainska nationalsången har sin början hösten 1862. Den ukrainske etnografen, folkloristen och poeten Pavlo Tjubynskyj skrev dikten ”Ännu har Ukraina inte gått under”, som i framtiden skulle komma att bli det ukrainska folkets nationalsång och senare även nationalsång. Dikten spreds omedelbart bland de ukrainofila kretsar som nyligen hade förenats i Hromada. Redan den 20 oktober samma år beordrade dock chefen för gendarmeriet, furst Dolgorukov, att Tjubynskyj skulle förvisas ”för skadligt inflytande på allmogens sinnen” och bosätta sig i Archangelsks guvernement under polisövervakning.
Den första publiceringen av P. Tjubynskyjs dikt skedde i den lvivska tidskriften ”Meta” 1863, nr 4. Efter att den hade spridits i Västukraina undgick den patriotiska dikten inte heller dåtidens religiösa företrädares uppmärksamhet. En av dem, fader Mychajlo (Verbytskyj), som dessutom var en välkänd tonsättare på sin tid, blev så förtjust i Pavlo Tjubynskyjs dikt att han skrev musik till den. Dikten trycktes första gången 1863 och med noter 1865 och började första gången användas som nationalsång 1917. Under åren 1917–1920 var ”Ännu har Ukraina inte gått under” inte lagligen fastställd som den enda nationalsången, utan även andra nationalsånger användes.
När man i Sovjetunionen beslutade att skapa en särskild nationalsång för varje land som ingick i unionen, förkastades ”Ännu har Ukraina inte gått under” som ett alternativ som kunde framkalla alltför separatistiska stämningar bland ukrainarna. Det behövdes en text som skulle slå fast att Ukraina var en stat som ingick i Sovjetunionen, att landet där var ”jämlikt bland jämlikar, fritt bland fria”, och där det kommunistiska partiet, som ledde Ukraina mot kommunismen, obligatoriskt skulle framhävas. Denna uppgift utfördes av den framstående ukrainske poeten Pavlo Tytjyna. Hans version ”Leve Ukraina, vackert och starkt” blev just Ukrainiska SSR:s nationalsång under perioden 1949–1991. Tonsättaren Anton Lebedynez skapade musiken till den. Men denna nationalsång blev aldrig populär. Vid nästan alla officiella sammankomster spelades Sovjetunionens nationalsång i stället för Ukrainiska SSR:s.
Den 15 januari 1992 godkändes den musikaliska versionen av Ukrainas nationalsång av Ukrainas parlament, vilket också återspeglades i Ukrainas konstitution. Det var dock först den 6 mars 2003 som Ukrainas parlament antog lagen ”Om Ukrainas nationalsång”, som hade föreslagits av president Leonid Kutjma. Lagförslaget innebar att nationalsången skulle fastställas som den nationella hymnen till musik av Mychajlo Verbytskyj, med endast den första versen och refrängen från Pavlo Tjubynskyjs sång ”Ännu har Ukraina inte gått under”. Samtidigt skulle nationalsångens första strof, enligt presidentens förslag, lyda: ”Ännu har Ukrainas ära och frihet inte gått under”. Lagen stöddes av 334 folkdeputerade, medan 46 av de 433 som registrerat sig för omröstningen röstade emot. Socialistpartiets och Kommunistpartiets fraktioner deltog inte i omröstningen. Genom antagandet av denna lag fick artikel 20 i Ukrainas konstitution sin slutliga utformning. Nationalsången till musik av M. Verbytskyj fick därmed en text som från och med då var fastställd genom lag.